Aku no Hana

Anime: Aku no Hana

OriginaltitelAku no Hana

Engelsk titelThe Flowers of Evil

Kanji/kana惡の華

GenreDrama Skolmiljö Psykologisk Liknande anime

TypSerie

Episoder13

Sändningsår2013-04-05 till 2013-06-30

Hemsidahttp://akunohana-anime.jp/

Mer infoAniDB AnimeNewsNetwork

Recensioner8.000 / 1 recension

Betyg7.235 / 17 röster

Senaste foruminläggen

recensioner .

sida 1 av 1

  • Animation-

    Ljud-

    Handling-

    Karaktärer-

    Värde-

    Les Fleurs du Mal, Det Ondas Blommor, Aku no Hana

    8 "En minst sagt intressant anime, hur man nu vill tolka det. "

    Aku no Hana är vad som, i min mening, kan ses som en sådan serie som man kanske inte riktigt vet helt klart vad man tycker om. Det är en sådan serie där det är lätt att bara fokusera på "det dåliga" och hata den mycket mer än den förtjänar. Vad är detta "dåliga"? Det vet alla redan, och om det är det läsaren är intresserad av rekommenderas denna att hoppa fram till animationsdelen av denna recension. För övriga, utan mer väntan, kommer en kort sammanfattning och utvärdering av storyn.

    Handlingen följer i enkelhet eleven Takao Kasuga på "högstadiet", som gillar böcker, i huvudsak poesi. Bland dennes favorit dock kommer otvivelaktigt "Les Fleurs du Mal" (Det Ondas Blommor) av Badudelaire, en gammal diktsamling från 1857 som i huvudsak handlar om dekadens och erotik. (I en kort förklaring handlar den om moralisk undergång och förfall.) Han lever ett relativt normalt liv, och har en förälskelse, som normalt för en tonåring, vid namn Saeki. Men en dag glömmer han sitt exemplar av boken i klassrummet och skyndar kvickt tillbaka, men där finner han även något annat: Saekis gymnastikkläder som hon glömt. Genom en vild impuls stjäl han kläderna och rusar hemåt. Kort därefter kommer ryktena om ett "galet pervo", och Takao kan inget annat göra än att sitta tyst med sin hemlighet. Situationen blir inte enklare när det uppgår att hans klasskamrat Nakamura såg honom ta kläderna, vet vad han gjorde, och använder det som utpressningsmaterial för att "skapa ett kontrakt" med honom.

    Händelserna som följer därefter är bisarra, och kan knappt beskrivas som något annat. Takao tvingas göra den ena konstiga saken efter den andra, och varje en av dem är minst lika obekväm att se på, på ett bra sätt. Genom detta kommer flera episoder av depression, tung och hårresande äcklig atmosfär, då vi får följa Takao genom händelserna följande det första avsnittet.
    En de största styrkorna i Aku no Hana (som betyder just "Det Ondas Blommor") är själva huvudidén och konceptet. Storyn handlar just om förstörelse, att få allting omkring sig krossat och långsamt döende genom immoralitet, och allt detta i ett modernt och växande samhälle. Boken blir bokstavligt talat Takaos fall in i en ond cirkel av förstörelse, oro, depression och lidande. Men samtidigt drar även boken ur honom hans egna onda sidor, och efter ett tag blir det oundvikligt att ställa sig frågan: "Vilka är det ondas blommor?" Är det Takao själv, folket omkring honom, eller är det samhället omgivande dem alla? Konceptet är klockrent, säga vad man säga vill om hur allting i serien utfördes, men idén var prickfri.

    Av ytterligare intresse är även den psykologiska skräcken handlingen lyckas åstadkomma; detta är något av det mest mentalt obekväma som någonsin har skådats, men som det innan har sagts," på ett bra vis". Skräcken gör temat rättvisa, och gör det mycket bra.

    Det största problemet med storyn, som de flesta kan hålla med om, är att vissa sekvenser är oerhört utdragna och i allmänhet: seriens takt. Förvisso bygger den vidare på atmosfären och får tittaren att "bada i stämningen" på ett sätt som troligtvis inte varit möjligt, hade den gått raskare, men det är inte där det störande kommer. Den stora bristen kommer i hur långsamma vissa scener är. Ibland blir de enbart tråkiga och repetitiva, ibland kan de fullständigt förstöra all den förtrollning som förgående scen åstadkom, inte minst om man sträckkollar.

    En av de saker som sätts i fokus utöver huvudstoryn är poesin och lyriken. Detta är en sådan enkel sak som, om man inte bryr sig om litteratur och filosofi, fullständigt kommer gå förbi en, men om man gillar det, kommer tilltala och minst sagt roa en.

    Den största styrkan i serien, utan tvivel, är realismen. Karaktärerna framställs som väldigt förstörda och oförskönade. Händelserna som sedan följer är överdrivna och magstarka, men samt väldigt realistiska för omständigheterna. Konflikterna likaså känns någonstans mycket relaterbara för alla har ju någon gång varit förvirrade tonåringar i den stora världen.

    Slutet... var verkligen inte bra. Det finns ingen riktig avrundning, som tittare känner man sig inte det minsta tillfredställd, och det mest klara syftet med avslutningen verkar vara en dåligt gjord förhandstitt för "en andra säsong", som nog aldrig kommer komma med tanke på seriens säljsiffror. Så med några få välvalda sammanfattande ord: "Slutet var kasst".

    Huvudkaraktären Takao går att relatera till, men i hans fall är snarare sakerna han går igenom som man minns snarare än honom själv efter den sista episoden. Den karaktären som stjäl rampljuset är enkelt Nakamura. Hela hon är en mycket knivskarp men fascinerande karaktär, som genom seriens gång förblir den mest intressanta karaktären av de alla.

    Karaktärerna är komplexa, som människor är, och deras personligheter känns realistiska. Sant är att flera karaktärer begår mycket dumma handlingar och beter sig som idioter, men för att vara ärlig gör det bara det hela mer underhållande att se på.
    En följd av den långsamma takten och att det bara är en säsong dock är att karaktärsmotivationerna inte hinner förklaras, vecklas ut, och dylikt. Man vet bara vad de gör, men inte riktigt varför. Majoriteten av karaktärerna verkar sakna bakgrund och överlag lär man sig som tittare mycket lite om dem och vad de har bakom sig.

    Förändras karaktärerna genom handlingen? Man får en inblick i dem, och det finns några få punkter då deras handlingar talar för någon form av förändring, men i allmänhet känns de inte som att de utvecklas genom handlingen. Storyn står lite och stampar, och den gör det bra; klagomålet kommer snarare i vad den inte gör.

    En sak som är garanterat för den som kollar på Aku no Hana: karaktärerna kommer få en att känna saker. I många fall ren rädsla för deras mentala hälsa, i andra allmän förundran, och sedan ännu mer rädsla. Och många av sakerna det går igenom, känslorna som de upplever, kan man fullständigt relatera till.

    Det mest kontroversiella med Aku no Hana är animationen och det faktum att den använder rhotoscoping. Vad ger detta för resultat? Generellt ser serien rent av ful ut, och det är vid många tillfällen uppenbart i kvalitén att de gjorde ett mycket billigt animationsjobb. Men det intressanta här är inte kvalitén, utan snarare: Vad åstadkommer animationstekniken? Bland annat att vi får rent skådespel, scener spelade på plats, och att det på så vis lyckas uppnå en form av realism som inte tidigare har setts i mediet, samtidigt som det faktum att det är realistiska människor, men tecknade, lämnar en klart obekväm och skrämmande känsla. Detta är perfekt för den här serien och dess teman. Stilen förstärker verkligen atmosfären och vad handlingen vill berätta, och huruvida studion hade kunnat göra ett bättre animationsjobb är en annan fråga (men givetvis en viktig).

    Karaktärsdesignerna är mänskliga, som väntat med tanke på att rollerna spelades av riktiga personer live-action, och ger med andra ord riktigt bra variation. Men problemen med karaktärsdesignerna spinner vidare på animationskvalitén; på avstånd ser de rent förskräckliga ut och saknar en enorm mängd detaljer. Där är det inte en fråga om ett "artistiskt val för bättre resultat"; dess brister distraherar en, stör ens tittande och sätter käppar för en annars mycket insättande upplevelse.

    Bakgrunderna var oklanderliga. Staden och miljöerna passade perfekt för storyn, bidrog till en mycket unik ton, och deras "kladdiga" färger gav en mycket surreal och mörk känsla. Animationsmässigt däremot är serien rent hemsk. Det finna hackiga rörelser så gott som överallt, och dessa distraherar och gör det verkligen svårt att se på. I övrigt finns det flera tillfällen då animationer återanvänds, ibland flera gånger inom ett och samma avsnitt. Det finns ingen ursäkt för att göra ett sådant dåligt jobb; ska man göra en anime, ska man inte göra den så att tittarna måste "tvinga" sig att kolla vidare pga. bristande visuell kvalité.

    Vad det gäller effekterna har Aku no Hana flera stunder då den visar precis vad denna skrivare gillar med anime: det ger en till dimension med vilken man kan berätta en story. Den gör visuella tricks och effekter som framhäver en känsla, och som inte hade varit genomförbara i något annat format.

    Röstskådespelet är fyllt med känsla och realism, och lämnar inga klagomål överhuvudtaget. Särskilda beröm går till Mariya Ise som gör rösten till Nakamura, och lyckas fånga hennes karaktär bättre än vad som trotts varit möjligt.

    Musiken är mycket monoton och tråkig. Effektfull, ja, men tråkig. Det finns ingen riktig finess i den. Dock är introna riktigt bra; vissa, i synnerhet det första, må låta mycket felplacerade först, men så fort man kollar på texten ser man det brillianta. Sångerna sjungs från de olika karaktärernas perspektiv och är mycket intressanta, såväl som rent kraftfulla i sina texter. Och slutsången är i klass för sig. Något läskigare och mer obehagligt i musikvägar har troligen aldrig setts i en anime.
    Ljudeffekterna är enkla, men effektiva, och så mycket mer finns inte att säga.

    Finns det annat värde i Aku no Hana? Det finns en hel del anledningar att se den, men främst: dess originalitet och animationsstil; den är mycket relevant för diskussion inom animegemenskapen och därför mer än värd att kolla på. Detta, i kombination med handlingen, karaktärerna, atmosfären och den psykologiska skräcken, gör den till mer än en minnesvärd anime som alla i alla fall borde se igenom helt åtminstone en gång.

    (Personlig noteringen från skrivaren av denna recension, MasaReviews: "En mycket intressant och stundvis fantastisk upplevelse, som dessvärre tar mycket stryk av ett ofärdigt slut och partier då allting går alldeles för långsamt för att det ens ska vara underhållande att se på. Animationen, även om den gör mycket för handlingen och känslan, distraherar i många fall med sina tvivelaktiga kvalité i de stunder då man kanske minst skulle vilja det. Men trots det, i de stunder då den var bra, var den näst intill oförskämt bra.)

    Betyg: 7.88 (8)
    4 år sedanMasaReviews
Visar 1-1 av 1